folk e ändå rätt härliga... nu när det är snö överallt och man ibland funderar på hur i h-e (rent ut sagt) man ska klara av att ta sig över gatan får man rätt många frågor på om man vill ha hjälp. det är väl ändå sjysst? gentlemannen (och -kvinnan, men det är mest män som frågar) är inte död än, trots envisa rykten om motsatsen.
utanför huset imorse gick fyra småstiliga killar i min ålder, de skulle säkert aldrig pratat med en okänd tös i rulle på gatan hursomhelst, men när de såg mina slalomturer mellan snöfläckarna så... "du, det där ser lurigt ut", "vill du ha lite hjälp eller?". det e en liten icebreaker (!) med snö och rullstolar ändå...
senare skulle jag över ängelholmsgatan mitt i malmö. trottoaren var fin och bar, men att komma över till andra sidan gatan genom två decimeter djup uppkörd snö-och-salt-sörja tycktes en lika omöjlig uppgift som att dela röda havet (nu sägs det ju att någon snubbe lyckades med den saken också iochförsig, men jag är inte riktigt begåvad med hans talanger...). då kom som tur var två skäggiga herrar förbi och jag frågade fräckt om hjälp (är man blyg blir man kvar på trottoaren) och fick en tur genom snösörjan som belöning. så kom man till jobbet idag med. =)
just det - jag glömde nämna tanten i elrullstol som hejdade mig och två av mina kollegor på gatan igår kryssandes i snödrivorna. världens längsta utläggning om hennes liv, var hon bor, gatukontorets brister, mm, mm. och då hade vi aldrig setts förr... men det är klart - rullstolen hade vi gemensam... Sällan man ser någon tex med bruten arm hejda en annan med armen i gips och lägga ut texten på det viset...;-)
SvaraRadera